I förrgår antog EU Ramverk för energi- och klimatpolitik 2030. Det beskrivs som en seger för miljörörelsen. Delansvarige rapportören Szyrmanski från den kristna konservativa gruppen ECR var så upprörd över resultatet att han i plenum skrek att rapporten inte kommer att stärka Europas industrier och att det kommer försvaga konkurrensen i ekonomiska kristider. Cirkusen avslutades med att han drog tillbaka sitt namn från rapporten, han ser det som ett enormt nederlag.
Den gröna gruppen och miljöfolk firade på Twitter
Kommissionären för klimatfrågor Connie Hedegaard var naturligtvis mycket nöjd och försvarade resultatet.
Lyckan byttes snart ut mot krav på att höja ambitionsnivån. Men vad blev resultatet egentligen? Här kommer några nedslag från delar av rapporten som godkändes.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att ställa upp som bindande mål för EU att de inhemska växthusgasutsläppen ska minskas med åtminstone 40 procent jämfört med 1990 års nivåer fram till 2030.
Tre bindande mål gick igenom. Ett om att minska utsläppen av växthusgaser med 40 %, vilket är alldeles för lite för att nå 2050 års vision om ett koldioxidsnålt EU. För att nå målet och för att ha en rimlig chans att klara tvågradersmålet krävs en minskning med 60 %, vilket var det krav Vänsterpartiet och Vänstergruppen GUE/NGL drev. Dessutom gick ändringsförslag om 30 % förnybar energi och 40 % minskad energianvändning i och med energieffektiviseringar igenom. Dessa två mål röstade de svenska alliansledamöterna emot, tillsammans med den konservativa gruppen EPP. Även om Vänsterpartiet och Vänstergruppen krävde 45 % förnybarenergi och 50 % energieffektivisering får det ses som en seger att det blev tre bindande mål överhuvudtaget.
Europaparlamentet inser att alla subventioner till olika energikällor, också fossila bränslen och kärnkraft, kan få avsevärda återverkningar på energipriserna. Parlamentet konstaterar att somliga förnybara energikällor, såsom vindkraft på land och solcellsenergi, snart kommer att kunna tävla med konventionella energikällor från kostnadssynpunkt, och anser att systemen för stöd till dessa energiformer därför bör anpassas och subventionerna successivt frångås, så att medel i stället kan anslås till program för forskning kring och utveckling av sådan energiteknik som nästa generations förnybara energikällor och lagringsteknik.
Det har under hösten debatterats om att fasa ut stödet för vissa förnybara energislag, exempelvis vindkraft. Aldrig är det någon ledamot som stått upp och kritiserat alla subventioner som kärnkraften får, direkt och indirekt genom strukturfonder. Det är också sorgligt att se att parlamentet röstat för att istället satsa på osäker Carbon Capture and Storage (CCS).
Europaparlamentet anser att avskiljning och lagring av koldioxid åtminstone under en övergångsperiod skulle kunna fylla en viktig funktion för att minska växthusgasutsläppen
Det går i samma led som att parlamentet tidigare i höst röstade om CCS och då fastslog att CCS kommer att vara en viktig del av att minska koldioxidutsläppen. Till och med våra svenska Socialdemokrater röstade för den rapporten, med hänvisning till att IPCC numera säger att det är en okej metod. Jag är fortsatt kritisk. Den enda IPCC-rapport jag hittar om CCS är denna från 2005. Och jag tolkar den som att CCS är dyrt och en metod som fortfarande är i utvecklingsfasen. Min största kritik mot CCS är att den flyttar fokus från en nödvändig klimatomställning. Istället för att lägga miljarder på att trycka ned koldioxid i marken skulle vi kunna göra våra industrier renare, investera i förnybar energi som inte ger miljöfarliga utsläpp. Det är helt enkelt ett business as usual perspektiv som byggs på.
EU:s business as usual perspektiv beslutas av vita, välutbildade män – det är dem som styr men också dem som röstar i EU-valen.
Europaparlamentet konstaterar att EU:s utsläppshandelssystem i dag är det viktigaste redskapet för att minska koldioxidutsläppen från industrin och energisektorn och samtidigt främja investeringar i hållbar teknik på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt.
Synen på EU:s utsläppshandelssystem (Emission Trading System, ETS) men det är alldeles för få grupperingar som vågar kritisera det fullt ut. ETS-systemet är en ytterligare del i business as usual perspektivet som råder i EU. Utsläppshandelssystemen har utvecklats även i Asien och fler är säkerligen på gång, det verkar vara system som har kommit för att stanna. Och teoretiskt, om det gjordes om i grunden och utan att medlemsstaterna hade inflytande över utsläppskrediters pris, skulle systemet kunna fungera. Det förutsätter också att de medlemsländer och företag som får stora utsläppskrediter inte säljer vidare utan annullerar dem. Något vår svenska regering inte gjorde, de sålde dem för miljoner till Bank of America, som i sin tur kan sälja dem till ett frackingföretag i Polen.
Slutsatsen är att vi och miljörörelsen vann huvudstriden, om att få tre bindande mål istället för ett som industrin och de konservativa ville. Samtidigt vann dem andra nästan alla andra skrivningar, som jag tagit upp. Det innebär att kampen fortsätter. Jag och riksdagskandidat Linda Snecker var igår publicerade i Linköpings lokaltidning Corren om EU och fracking, den kan du läsa här
Praktik på Europaparlamentet 