Klockan är halv elva på kvällen och egentligen vill jag bara slänga mig i sängen men jag måste också skriva om min första dag. Inom Vänsterpartiet har vi länge drivit kravet på sex timmars arbetsdag, men det är sällan vi själva följer det. Idag jobbade jag elva timmar.
9-10: Jag och Cathis träffade Berit vid Place Luxembourg och efter lite köande för att få ett temporärt inträde var vi inne i parlamentet. En snabb rundtur för att få en viss grundförståelse. Bra att veta: man måste alltid ha sitt pass med sig till Europaparlamentet, ID räcker inte. På sätt och vis extra roligt på grund av Schengenavtalet som till viss del gick ut på att man skulle kunna resa utan pass inom EU. Parlamentet är en stad i staden, där finns allt du kan behöva. Inklusive en frisör.
10-11: Möte med Nordic Green Left (NGL) som är en subgrupp till den förenade vänstern som Vänsterpartiet tillhör. Möte om vad som hänt under sommaren i respektive hemländer, om de kommande utskotten och kommande budgetförhandlingar. Lars Ohlys instagram-bild var en svensk nyhet som nämndes (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17184591.ab) men också de tragiska dödsfallet av vår kamrat Abdi (http://www.tv4play.se/program/nyheterna?video_id=2424254).
Kort fikapaus
11-11.30: Möte med UN Women angående en kommande workshop om kvinnor i arabvärlden. Spännande även om mötet var kort.
11.30-12: En stund på kontoret! Läste mail och försökte inse vad jag gjorde där, se kommande workshops och läsa på inför mötet med nätverket Gender +E3 som jag ska vara delaktig i. Det är en overklig känsla att öppna en mail som inte känns som ens egen med 180 mail som man ska ta del av och helst förstå.
12-13: Lunch. Noterade att det här med att äta lunch klockan 12 är väldigt svenskt. Vi var helt ensamma i restaurangen. I övrigt äter belgarna bara en macka till lunch, vill man ha något mer matigt får man ta sig till en riktig restaurang. Dessutom finns inget ”kaffe-på-maten” (!) vill man ha det måste man ta sig till ett café efteråt. Vilket vi såklart gjorde.
Regeln ”ingen revolution utan kaffe” gäller även Vänsterpartiet i Bryssel.
13-17.30: Mer mailläsande, köpte ett belgiskt SIM-kort och öppnade ett belgiskt bankkonto. All information om SIM-kortet var på antingen flamländska eller franska. Behärskar du inte något av språken blir det svårt i vardagen. Jag tackade gudarna att jag en gång i tiden valde att läsa franska på högstadiet samt mitt lexikon. I övrigt funkar bankreglerna ungefär som i Sverige, men vi får väl se om det blir så enkelt.
17.30-20.15: Möte med Feministiskt Initiativ i Europa tillsammans med presidiet för jämställdhetsutskottet (FEMM) som Mikael Gustafsson är ordförande för. Tio kruttanter från mellanöstern kom och berättade om de feministiska kamper de för i sina hemländer. Deras främsta budskap var att utan jämställdhet – ingen demokrati och utan demokrati – ingen jämställdhet. Särskilt den äldre syriska kvinnan, vars namn jag för tillfället glömt, gjorde intryck på mig. Hon berättade hur hon och flera gräsrotsrörelser i början stödde revolutionen i Syrien eftersom de, liksom en stor del av befolkningen, drömde om en demokratiskt, jämställd stat. Men hon sa också att nu, två år senare har det syriska folket betalat för mycket, alldeles för mycket blod har spillts och det verkar inte finnas något slut på det. De som drabbas är främst kvinnor, ungdomar och barn. Hon fortsatte att diskutera att en internationell intervention inte skulle gynna civilbefolkningen, det skulle bara öka antalet vapen i omlopp. Hon stödde heller inte en regional intervention, istället vädjade hon till politiska sanktioner. Hon underströk att EU och andra aktörer måste agera, men inte militärt.
Situationen i Syrien är ohållbar. Det håller alla med om. Vad som bör göras råder dock oenigheter kring. Tidigare ansåg jag att en regional intervention kanske skulle vara bra. Åtminstone bättre än en internationell amerikanskledd intervention. Men efter berättelsen idag är jag alltmer säker på att en regional intervention inte heller är lösningen. Istället måste vi låta politiken ha sin gång. Vi måste trycka på från alla håll och alla nivåer, visa att omvärlden inte tolererar att en stat torterar sitt eget folk. Samtidigt måste vi lyssna till folket, vad vill dem? Hur vill de lösa konflikterna? Det syriska folket är ju inte heller eniga och det gör frågan om Syrien än mer komplex. Det här är frågor som inte får falla i glömska, vi måste minnas och orka fortsätta debatten.
Efter mötet var dagen slut och jag promenerade hem under en vacker blå himmel medan jag tänkte på alla fantastiska kvinnor i världen som dagligen jobbar i den feministiska kampen. Ni är mina hjältinnor.
Praktik på Europaparlamentet 